Klara, färdiga, tänk.
Sydsvenskan 2009-08-14
På lördag inleds friidrotts-VM i Berlin. Det är årets största idrottstävling i världen, både vad gäller antal deltagande nationer och TV-tittare. Åter ställs vi inför gåtan: -Vadan detta intresse för meningslösa fysiska prestationer?
Nog finns det åsikter om idrott. Som varje stort idrottsevenemang kommer även friidrotts-VM att generera publicitet vid sidan av sportjournalistiken. Kolumnister, kulturjournalister, filosofer och proffstyckare känner sig, just på grund av det stora folkliga intresset, föranledda att kommentera det de sällan tar på allvar och därför inte kan något om.
De intellektuellas intresse för idrotten har alltid varit flyktigt. Tidvis, när det passat, har den fått tjäna ideologiska syften. Från vänster har den många gånger kritiserats som inkarnationen av kapitalismens grundtanke: renodlad egoism, utslagning som samhällsprincip. För liberalen har den demonstrerat samma sak men med positiva förtecken: allas rätt att realisera sin potential i rättvis tävlan. För de i Sverige så sällsynta konservativa har idrotten blivit beviset för jämlikhetsidealens absurditet: vi skiljer oss i duglighet och naturligtvis måste framgång ha sin belöning.
Att idrotten skulle bevisa den ena eller andra -ismens giltighet är ett önsketänkande som inte finner stöd i forskningen, men där finner man tyvärr inte stöd för så mycket annat heller. Standardverk i ämnet idrottssociologi publiceras i ständigt nya upplagor. 2009 har Stanley Eitzens "Fair and Foul: Beyond the Myths and Paradoxes of Sports" kommit i en fjärde och Jay Coakleys "Sports in Society: Issues and Controversies" i en nionde upplaga. Här redovisas varje tänkbart perspektiv: idrott och barn, idrott och kön, idrott och pengar, idrott och droger, idrott och massmedier, idrott och identitet, idrott och globalisering... Ambitiöst men förutsägbart. Boklig lärdom som ger få aha-upplevelser.
Den mänskliga existensens djupaste uttolkare då - filosoferna - vad säger de? Ja, de svenska (Tännsjö, Tamburrini, Jönsson) satsar åtminstone på djärva grepp och offentlig debatt. Vanligast är att de på fri hand, d v s utan belägg, slår fast att idrotten genomsyras av föreställningar om Naturlighet, Absolut Rättvisa eller devot beundran inför Övermänniskan. Sedan bevisar de omsorgsfullt att sådana ideal är fascistiska, sexistiska omöjliga att försvara av andra skäl. Slutligen har de filosoferat sig fram till att dopning borde vara tillåtet, att kvinnor och män borde tävla mot varandra i alla grenar eller något annat som är så stolligt att ingen människa som faktiskt sysslar med idrott kan ta dem på allvar.
Den analys jag själv finner intressantast, men aldrig har sett utvecklad mer ambitiöst, är den som utgår från att vuxna med idrotten bearbetar sina livsvillkor genom att renodla dem, ungefär som barn gör det i leken. Som en anonym skribent i tidskriften The Nation uttryckte det:
Sportens ritualer tydliggör vad det innebär att vara människa: leken, risktagandet, prövningarna, tävlingsimpulsen, den upphetsande fysiska kontakten, behovet av strategiskt tänkande; nederlag, segrar, nya nederlag, smärta, känslor av överlägsenhet och, framförallt, bekräftelsen på att ingenting kan tas för givet - att allting är föränderligt och att man själv kan förändra. (The Nation 10-17 augusti 1998, sid 3. Egen övers.)
Kanske skulle idrotten förlora något av sin lockelse om man "förklarade" den övertygande, men eftersom den tar allt större plats i alltfler människors liv behöver vi nog förstå den bättre.
I USA var det 2008 fler som såg TV-sändningen från finalen i amerikansk fotboll (Super Bowl) än som röstade i presidentvalet - 140 miljoner mot 131. Särskilt intressant är att långa uthållighetsprov utövar en sådan lockelse. En femmil på skidor med masstart tar över två timmar och samlar en stor TV-publik redan från första stavtaget trots att alla vet att loppet avgörs på de sista kilometrarna. Det mest extrema exemplet är nog cykelloppet Tour de France som pågår i tre veckor men i praktiken avgörs i slutet av ett fåtal hårda bergsetapper och (om det är jämnt) några tempolopp. Likväl sitter varannan fransman och bortåt hundra miljoner andra människor världen runt som klistrade vid TV:n för att följa även de timmar av cyklande som saknar spänningsmoment.
Både i jobbet och på fritiden försöker vi tjäna tid, försöker hinna mer. Hur kan vi då kosta på oss allt längre "förspel" till idrottsliga klimax? Fotbollen visar på samma trend. Fram till 1970-talet började TV direktsända från viktiga fotbollsmatcher när det var dags för avspark. Småningom började sändningen några minuter före så att en expert hann prata laguppställningar och taktik. Idag är experterna minst fyra och 45 minuters försnack och spekulationer ett minimum.
Oavsett idrottens lockelse i övrigt har den kanske blivit en slags fredad zon, ett rum där vi kan vila i känslan av att faktiskt hinna med?
Anders R Olsson