Under hösten kommer riksdag och regering att fortsätta bygga övervakningssamhället. Internetoperatörerna ska för polisens räkning lagra data om allt kommunicerande med telefoner och datorer. Med Stockholmsprogrammet ska våra personuppgifter spridas också till europeiska övervakare. Situationen är märklig. Den personliga integriteten har många och röststarka försvarare. De dominerar debatt- och kultursidor, TVs samhällsprogram och bloggvärlden. De vinner debatten men förlorar de politiska besluten. Varför?
Anders R Olsson ska i en första artikel diskutera integritet som juridisk fråga och i en andra som en politisk.
Integriteten föds i flocken
Sydsvenskan 2009-09-27
I grunden är vi kluvna.
Det finns en uppenbar motsättning mellan vårt behov av att tillhöra gemenskaper och vårt behov av frihet. Vi är sociala varelser präglade från första ögonblicket av människorna runt oss, av gruppen. Vi behöver se andra och bli sedda, bekräfta andra och bli bekräftade. Bara så kan vi överhuvudtaget bli mänskliga. Samtidigt vill vi höja oss över kollektivet, undvika dess grupptryck. Vi söker en större frihet än vi någonsin kan realisera. I denna spänning måste vi leva. Den är ett grundvillkor för existensen.
Grundvillkoret är inte bara privatpsykologiskt utan också politiskt. Vi är flockdjur som med stöd i moderna politiska ideal - främst liberala och frihetligt socialistiska - söker distansera oss från flocken. I offentligheten talas nu ständigt om "personlig integritet".
Vad integritet då står för blir sällan riktigt klart. Enligt uppslagsverken kommer ordet av latinets "inte´gritas" som kan översättas med "orörd" eller "hel". I normalsvenska fungerar integritet närmast som en samlande term för flera mänskliga behov. Den täcker våra anspråk på personlig autonomi och handlingsfrihet, på att leva med värdighet, på möjligheter att dra oss undan.
Så används dock inte begreppet i politisk debatt. Talar en samhällsdebattör om personlig integritet handlar det alltid om hanterandet av personuppgifter. Något som liknar en personuppgifts-fobi griper omkring sig. Alla personuppgifter, även de mest triviala, definieras idag som "känsliga". Att uppgifter som i decennier har varit lätt tillgängliga i pappersform - om adress, telefonnummer, inkomst - är tillgängliga via Internet vållar närmast panik. Stolligheter om att "vem som helst kan med några knapptryckningar ta reda på allt om dig!" varieras ständigt på ledar- och debattsidor.
Observera att rädslan gäller just "vem som helst". Här ligger det nya i vår tids integritetsdebatt. När datalagen, vår första integritetsskyddslag, antogs 1973 skulle den i första hand skydda mot Staten, inte mot enskilda. De utredare som skrev lagen i en första version sammanfattade dåtidens debatt:
"Insamlingen av uppgifter om människor, deras attityder och levnadsförhållanden kritiserades såsom ägnad att alltför mycket öka myndigheternas makt och möjligheter att styra enskildas handlingar. I informationsbehandlingens förlängning anades konturerna av en oangriplig polisstat med en absolut effektiv och till sina verkningar omänsklig förvaltning." (SOU 1972:47, sid 41-42)
Det var 37 år sedan. Idag handlar det inte om staten. Nu utgår allt utredande och lagstiftande från att hotet mot enskildas integritet kommer från illvilliga individer - från snokande grannar, arbetskamrater och bekanta, från terrorister, brottslingar, pedofiler och psyksjuka.
En stor statlig utredning - Integritetsskyddskommittén - arbetade 2004-2008 med frågan om ett stärkt integritetsskydd. Under hela denna period stod nya förslag och beslut om polisiära tvångsmedel som spön i backen. Det s k "Bodström-samhället" växte fram. Kommitténs slutbetänkande (SOU 2008:3) rymde bara ett enda lagförslag med någon rättsverkan för medborgarna: ett förbud för enskilda att fotografera varandra på vissa platser.
Politikers och utredares själva utgångspunkt är att staten, så länge den följer lagar och förordningar, kan samla på sig hur många uppgifter om medborgarna som helst. Det är medborgarna som är problemet.
Statliga företrädares svar på oroade frågor om teledatalagring och andra tvångsmedel blir därmed att det rent formella kring statens hantering av personuppgifter ska kontrolleras minutiöst. I FRA-debattens spår får vi nu en rad kontrollorgan som ska undersöka om rätt blanketter har fyllts i, om rätt personer har fattat besluten och gjort det i rätt tid. Organen heter Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Försvarsunderrättelsedomstolen, Datainspektionen och en ny, tuffare variant av Försvarets Underrättelsenämnd - ett organ som ännu inte har fått något namn. Men kontrollerandet gäller formaliteter. Det är som att ge livsmedelsinspektörerna rätt att granska datummärkningen men inte köttfärsen i paketet.
Med staten som garant för vår integritet vänds spelplanen upp och ner. Dataskydd, d v s att kontrollera samhällets dataflöden, har blivit en central statlig uppgift. Personuppgiftslagen, PUL, stadgar som grundprincip att all hantering med personuppgifter är förbjuden så länge den sker utan de berördas medgivande. Myndigheterna får naturligtvis, för att kunna sköta sina uppgifter, långtgående undantag från grundprincipen. Någon motsvarande förståelse för medborgarnas behov av kunskap om varandra finns inte. Det har bl a lett till att deras rätt att läsa myndigheters handlingar - den omskrutna svenska offentlighetsprincipen - har inskränkts steg för steg och att vi snabbt närmar oss den punkt då rätten till insyn i offentlig förvaltning i praktiken har avskaffats. Det har i de flesta sammanhang blivit omöjligt att få reda på om myndigheterna verkligen behandlar alla medborgare lika.
Om medborgarnas rätt att kontrollera staten således inskränks i namn av integritetsskydd, utvidgas statens rättigheter gentemot medborgarna desto mer.
Då handlar det inte bara om teledatalagring och andra polisiära tvångsmedel utan om "integritetsskyddet" som sådant. Eftersom PUL gäller generellt och i alla sammanhang har staten, för att kontrollera reglernas efterlevnad, rättsliga medel att lägga sig i alla sammanhang. Nog är det märkligt att frågan inte ställs oftare: -Hur kan en lagstiftning som kom till för att skydda medborgarna mot staten förvandlas, helt utan debatt, till en lagstiftning som uppdrar åt staten att kontrollera medborgarnas sociala liv - hur de samlar in, bearbetar, förädlar och sprider uppgifter om varandra?
PULs utgångspunkt är alltså att ju färre uppgifter om den enskilde som är tillgängliga för andra, desto bättre skydd har han/hon för sin integritet. Det är i sig en märklig tankefigur, den uttrycker ett slags eremitideal: drar man sig undan allt samröre med andra människor får man starkast möjliga integritet.
Men kluvenheten kan inte trollas bort. Integritet kan vi bara realisera inom ramen för mänskliga relationer. Bara i flocken. Eremiten är ensam, vilket är något helt annat än att ha integritet. Värdighet, handlingsfrihet och avskildhet är något vi söker i relation till människor omkring oss. Utan flocken förlorar orden sin mening.
Anders R Olsson