Kamerakramarna håller hårt i makten
Sydsvenskan 090928
Att vinna en politisk debatt handlar inte bara om att ha bäst argument. Minst lika viktigt är, som Lars Gustafsson har påpekat, att få definiera problemet.
Kritikerna av det s k Bodström-samhället har i flera år väckt och dominerat debatter om personlig integritet. Likväl har riksdagen beslutat - låt vara med fördröjningar och många politiska krumbukter - om en statlig kontroll över medborgarnas kommunicerande som saknar motstycke i historien. Vi som oroas över denna utveckling vinner debatterna men förlorar besluten. Varför?
Uppenbarligen är integritetsargument starka i principiella diskussioner men svaga när konkreta beslut ska fattas om t ex brottsbekämpning. Då är det ledande politikers och höga ämbetsmäns perspektiv som bestämmer, och problemet beskrivs som:
A) en avvägning mellan oförenliga intressen, nämligen mellan personlig integritet och personlig säkerhet, och
B) endast en fråga om dataskydd.
Om man accepterar avvägningstänkandet enligt A) är utgången given. De kränkningar som integritetsivrarna varnar för ter sig möjligen obehagliga men samtidigt abstrakta och avlägsna. Ska risken för sådana vägas mot risken att utsättas för våld - terroristers, kriminella gängs, serievåldtäktsmäns - blir prioriteringen självklar. "Se först till att jag överlever, så kan vi prata integritet sedan."
Opinionen lär inte svänga förrän integritetens försvarare lyckas formulera saken på annat sätt. Hur kommer det sig att priset för personlig säkerhet idag, till skillnad från förr, är statlig insyn i allas privatliv?
Fixeringen vid dataskydd enligt B) innebär en förväxling mellan mål och medel som får konsekvenser. Målet, personlig integritet, handlar om människors värdighet, handlingsfrihet och rätt att söka avskildhet. Medlet kan i vissa lägen vara dataskydd - hemlighållande av personuppgifter. Naturligtvis finns det sammanhang där uppgifter om enskilda behöver skyddas. Min journal hos läkaren ska inte vara offentlig och TeliaSonera ska inte lämna ut uppgifter om vilka människor jag kommunicerar med, för att nämna ett par uppenbara exempel. Därmed är dock inte sagt att personlig integritet typiskt sett är en fråga om att hemlighålla persondata.
I många sammanhang är det faktiskt motsatsen till sekretess - öppenhet, att människor har kunskap om varandra - som fungerar skyddande. Att vara i flocken, att vara synlig är att vara säkrare. Det är ingen slump att fysiska och psykiska övergrepp vanligen sker i hemmen, bakom stängda dörrar. Socialt tryck kan fungera frihetsinskränkande, det är sant, men det är också sant att människor som har blickarna på sig brukar uppträda anständigt mot varandra.
Och naturligtvis sker integritetskränkningar dagligen utan att personuppgifter överhuvudtaget har med saken att göra. Människor behandlas sämre, kanske direkt förnedrande på grund av kön, sexuell läggning, etnisk tillhörighet - eller bara på grund av svaghet. Kränkningar handlar alltid, mer eller mindre, om ojämlikhet. Vissa bestämmer och andra måste foga sig. Den rike behöver aldrig be om någonting medan den fattige måste ansöka, köa, förklara och ödmjuka sig.
Integritetens försvarare behöver, för att få starkare genomslag, fokusera på maktaspekten. Den större faran med FRA-övervakning och teledatalagring är inte att tjänstemän på myndigheterna kan råka snubbla över något som enskilda vill hålla hemligt i privatlivet. Sådant kunde vi nog leva med.
Den verkliga faran ligger i den politiska kontroll som centrala aktörer i det svenska samhället får genom en unikt långtgående övervakning av medborgarnas kommunicerande. Vi talar om små enklaver av statstjänstemän och politiker som under total sekretess ska vaka över rikets säkerhet. De historiska erfarenheterna av hur sådana enklaver fungerar är entydiga. Makten korrumperar. Där blir lagens krav bara en av flera variabler som påverkar besluten, och långtifrån alltid den viktigaste.
I sådana kretsar utgår man från hotbilder som, när man granskar dem närmare, består av betydligt mer än sakligt grundade misstankar om illegala handlingar. Politisk maktkamp är en variabel. Efter kriget åsiktsregistrerades och telefonavlyssnades, ofta i strid med gällande regelverk, vänsterradikaler av alla slag. Bara ett fåtal av dem kunde rimligen bedömas som landsförrädiska eller farliga på annat sätt. Det som skyddades var en politisk hegemoni. Människor med "fel" åsikter skulle svartlistas och hindras från att göra normal karriär. När stora delar av socialdemokraternas vänsterflygel övervakades handlade det inte om rikets säkerhet utan om att trygga makten för "rätt" del av socialdemokratin. (För detaljer, se bl a säkerhetstjänstkommissionens serie av betänkanden: SOU 2002:87-95.)
Prestige- och revirstrider är en annan variabel. Själva konstruerandet och driften av FRAs system för övervakning av Internettrafik kostar hundratals miljoner kronor. Många politiker- och ämbetsmannakarriärer hänger nu på att det fungerar, d v s att man hittar skurkar och samhällsfiender med det. De ansvariga kan inte återkomma till riksdagen om några år och säga "Sorry, det fungerade inte. Vi stänger ner övervakningen." Nyckelpersoner i staten skulle därmed både inkompetensförklara sig själva och frivilligt avträda en exklusiv maktposition. Sådant händer möjligen i Hollywwodfilmer, inte i verkligheten.
Och när skurkar måste fångas, antingen man hittar några eller inte, är rättssäkerheten i fara.
Kritiken mot övervakningen borde inte handla om det luddiga "personlig integritet" utan om riskerna för demokratin. Vi behöver skilja mellan det sociala och det politiska, mellan personlig integritet och medborgerlig. Personlig integritet behöver vi i möten med andra människor. Medborgerlig integritet behöver vi i möten med samhälleliga maktcentra.
I de senare mötena är medborgaren i underläge. Lagregler om medborgerlig integritet måste syfta till att värna enskildas handlingsutrymme och rättssäkerhet. De kontrollorgan som ska granska hur staten utnyttjar sitt vålds- och maktmonopol måste för det första ges en starkare ställning och för det andra granska om statliga tvångsmedel används på ett demokratiskt rimligt sätt - inte bara att vissa formella krav uppfylls.
Och för det tredje, absolut nödvändigt, måste de utses på nytt sätt. Idag är det just de ledande politiker i riksdag och regering som driver fram besluten om övervakning, och som inte har råd med obehagliga avslöjanden om hur den faktiskt sköts, som utser kontrollanterna. För systemets trovärdighet borde de istället utses av medborgarna i direkta val. Det vore onekligen ett brott mot våra demokratiska och statsrättsliga traditioner - men vilket är alternativet?
Grundfrågan är och förblir densamma:
-Är det medborgarna som ska ha tummen i ögat på makthavarna eller tvärtom?
Anders R Olsson