Inte förrän grisar flyger…
FÖRFATTAREN 100226
Det är frustrerande att följa de politiska och juridiska turerna kring upphovsrätten.
I den mån stora mediekoncerner, den svenska regeringen, EU, USA:s regering och Google agerar öppet kan åtminstone juridiskt kunniga åskådare hänga med i spelet om avtal och lagtexter - men öppenhet hör inte till vardagen. Här handlar det om realpolitiskt maktspel med stora ekonomiska värden i potten. Då vill ingen av de stora elefanterna veta av något så störande som folkopinioner.
Förhandlingarna om handelsavtalet ACTA, Anti-Counterfeiting Trade Agreement, är ett exempel på hur de vill ha beslutsprocessen. EU, USA, Australien och Mexiko försöker enas om hur upphovsrättsbrott ska bekämpas. Målet är att träffa ett avtal som resten av världen (läs Kina, Indien, Brasilien) ska tvingas anpassa sig till. Allt är hemligt. Ibland läcker uppgifter ut om vilka förslag som diskuteras, men det blir sällan mer än rykten.
Det är alltså närmast omöjligt att få klarhet om hur olika lobbyingmaskinerier vinklar och driver frågorna. Mina arbets- och livsvillkor står på spel men besluten fattas långt borta, bakom stängda dörrar - utan att någon av beslutsfattarna representerar mig eller mina intressen.
I den offentliga debatten har jag inte hört en enda av dessa beslutsfattare ta ordet "oberoende" i sin mun. Det är bevis nog för att upphovsmännen har stängts ute. Upphovsrätten handlar ju ytterst om att frigöra upphovsmännen, om att göra det möjligt att försörja sig på att skriva för en publik. Just detta behöver bättre förmedlas till den bredare allmänhet som borde kunna vinnas för vår sak - och förhoppningsvis tvinga elefanterna att beakta den.
Det hela är ju inte komplicerat. Upphovsrätten har två sidor, en ideell och en ekonomisk. Striden gäller den ekonomiska.
All kvalificerad litteratur kräver kvalificerat arbete under lång tid. Medan författaren skriver måste han/hon betala för mat, boende, kläder, arbetsmaterial, Internetabonnemang och andra livets nödvändigheter.
Här finns bara två alternativ. Antingen får författare pengar från en publik som köper böcker, eller från en mecenat. Den första modellen förutsätter en fungerande upphovsrättslig ordning, den andra gör det inte. Den första ger goda möjligheter att utmana makthavarna och de officiella sanningarna, den andra dåliga.
Ingen mecenat betalar författare villkorslöst. Vad de hoppas uppnå med sina ekonomiska bidrag varierar beroende på om de är företag, politiska tankesmedjor, fackföreningar, myndigheter eller fonder med anspråk på oberoende. I någon mening representerar de ändå samhälleliga eliter. Att skriva för en publik så att det också passar eliter är en annan sak än att skriva enbart för en publik.
Det ekonomiska utbyte upphovsrätten nu ger en svensk ”normalförfattare” är inte imponerande. Ett fåtal som skriver bestsellers blir rika. Ett tunt skikt hyggligt framgångsrika författare kan försörja sig på bokskrivande. För det stora flertalet utgör royaltyn ett ekonomiskt tillskott, viktigt för vissa, mer symboliskt för andra.
Många författare är därmed mecenatberoende, åtminstone delvis. Mecenater betalar normalt endast för texter som gynnar dem i någon mening. Författarfonden är som mecenat den minst styrande och därmed författarnas bästa (eller minst dåliga) mecenatalternativ. Där är det trots allt författare, översättare, tecknare och fotografer som fattar besluten.
Naturligtvis ska man inte förvånas över att författare möter motstånd i kampen för oberoende. Sedan urminnes tider har Makten försörjt de intellektuella – präster, konstnärer, akademiker - som förklarat och motiverat den rådande ordningen. Idag står striden främst om hur journalisterna och författarna ska försörjas.
Journalisterna för också en slags kamp för oberoende, för möjligheten att ägna sig åt journalistik istället för underhållning. Att självständigt söka och presentera sådan kunskap som medborgare i en demokrati behöver för att kunna styra sitt eget samhälle är journalistik. Den ”nyhetsrapportering” som hårt nedbantade redaktioner alltmer tvingas inskränka sig till – helt präglad av våld (gratisinformation från polisen), kändisar (gratisinformation från kändisarna själva) och en utrikesrapportering byggd på lika billigt som fördomsfullt stoff från amerikanska nyhetsbyråer – är underhållning.
För Makten, den må ha ekonomisk eller politisk dräkt, är underhållning mindre störande än journalistik. Den dag Makten frivilligt ger de intellektuella oberoende är den dag grisar flyger.
Anders R Olsson