Begreppsförvirring förödande för integritetsdebatten
Netopia.se 2010-04-15
En debatt kan bli hur livlig och engagerande som helst – när deltagarna ger de centrala begreppen olika innebörd blir den ändå meningslös. Ta frågan om ”personlig integritet”.
FRA hotar vår personliga integritet. En musikindustri på jakt efter fildelare hotar den. Övervakningskamerorna som ser oss överallt hotar den. Google och ICA analyserar våra data och hotar den. Alla hotar den.
Vi har en offentlighetsprincip inskriven i grundlagen, vilket får fp-ledaren Jan Björklund att varna för att ”…vi alla genom några klickningar på nätet kan ta reda på allt om vår granne, deras ekonomi, deras bakgrund, hans skolbetyg, hans hälsotillstånd.”
Bristen på precision är förödande. Integritets-begreppet är så oklart och problematiken så dåligt utredd att även rent nonsens, som Björklunds, tillåts passera okommenterat. Då kommer vi naturligtvis ingenstans.
I politik och lagstiftning har man helt enkelt satt likhetstecken mellan ”skydd för personlig integritet” och ”förbud mot hantering av personuppgifter”. Ju färre uppgifter om en person som är tillgängliga för andra, desto starkare anses vederbörandes personliga integritet vara. På denna föreställning bygger personuppgiftslagen, PUL. Det kan beskrivas som ett eremitideal. När man dragit sig undan allt mänskligt umgänge, när ingen annan vet något om en, då har man starkast möjliga personliga integritet.
Det är naturligtvis dumheter. En eremit är ensam, vilket är något helt annan än att ha integritet.
Integritet är något man bara kan ha i relation till andra människor. En relation förutsätter i sin tur ett minimum av kunskap mellan parterna. Naturligtvis kan hemlighållande av personuppgifter (sekretess och tystnadsplikter) vara nödvändiga för att skydda integritet i vissa sammanhang. Min sjukjournal ska vara hemlig och TeliaSonera ska inte avslöja för någon vem jag kommunicerar med, för att nämna ett par uppenbara exempel. När lagstiftaren beslutar att hemlighållande ska vara regel och informationsfrihet undantaget som i varje läge behöver motiveras, skapar man dock fler och allvarligare problem än man löser.
Ett första, självklart steg för lagstiftaren borde vara att särskilja olika sorters relationer och definiera vad ”integritet” kan stå för i dem.
Vi behöver åtminstone skilja mellan privatmänniskans, arbetstagarens, konsumentens och medborgarens relationer.
-I privatlivet behöver jag just personlig integritet. Jag behöver ett mått av värdighet, vill bemötas med respekt, något som är både svårt och olämpligt att lagstifta om.
-Relationen till arbetsgivaren (eller uppdragsgivaren) kan vara personlig men är det oftast inte, och det jag som arbetstagare behöver är gränser för den kontroll och styrning som en arbetsgivare får utöva. Här handlar det om att balansera en ojämlik maktrelation.
-Som kund har jag på en fungerande marknad en ganska stark ställning. Där kan konsumentkollektivet bestraffa producenter som beter sig illa. Att ICA analyserar mina inköp för att detaljstyra reklambudskapen till mig är möjligen irriterande men knappast kränkande eller skadligt. På en dåligt fungerande marknad blir frågan mer komplicerad. Googles monopolliknande ställning i kombination med att företaget hanterar så mycket känslig information (privatbrev mm) gör skyddsmekanismer nödvändiga. Hur de ska se ut är inte givet, men öppenhet måste vara första steget. Konsumenten måste ha rätt att veta vad producenten gör – t ex hur data om kunderna används.
-Medborgerlig integritet slutligen, behöver jag i möten med samhälleliga maktcentra. Där är mitt underläge tydligt. Lagregler om medborgerlig integritet måste syfta till att värna enskildas handlingsutrymme och rättssäkerhet.
Grundproblemen idag är att att de organ som ska kontrollera hur staten utnyttjar sitt vålds- och maktmonopol – ett sådant är ju nödvändigt – dels inte har en oberoende ställning, dels inte får granska om statliga tvångsmedel verkligen används på ett demokratiskt rimligt sätt.
Kontrollorganen heter sådant som Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Försvarsunderrättelsedomstolen, Datainspektionen och Statens inspektion av försvarsunderrättelseverksamheten. Samma politiker som drivit igenom FRA-lagen och rader av nya/skärpta statliga tvångsmedel – som har allt att förlora på att eventuellt missbruk avslöjas - utser kontrollanterna. Den situationen är orimlig. Därtill kommer att kontrollanterna bara får ägna sig åt formalia - sådant som huruvida rätt blanketter har fyllts i av rätt personer och i rätt tid. Det är som att låta en ishockeydomare granska spelarnas utrustning före nedsläpp men förbjuda honom att ingripa under matchen.
Låt medborgarna i direkta val utse kontrollorganens ledamöter. Och ge dem befogenheter att fullgöra uppgiften!
Anders R Olsson