Ska förtalet få evigt liv?
Dagens Juridik 2010-06-09
Att skälla på riksdagen därför att den inte förstår teknikutvecklingen är något av en nationalsport, särskilt bland ungdomar och IT-folk. Klagomålen är många gånger berättigade. Ny teknik tycks i politiken ofta bli en ursäkt för att göra något frihetsinskränkande, och alldeles för sällan lösningen på tidens problem. Nämner man PUL, registerlagar och brottsbalkens regel om dataintrång så har man påbörjat en lista över olycklig lagstiftning som kan göras lång.
Den tragikomiska tvisten om vem som är ansvarig utgivare för en artikel publicerad i Sydsvenskan 2004 kommer nu sannolikt att leda till ny lagstiftning. Den illustrerar onekligen ett dilemma. Nästan samtliga som uttalat sig i ämnet beskriver den nya tekniken, d v s Internet, som problemets själva upphov. Frågan är om lagstiftaren denna gång väljer att inskränka yttrande- och informationsfriheten ännu ett snäpp, eller att lösa problemet med teknikens hjälp?
Sydsvenskan-fallet är i sak okomplicerat. En advokat anser sig förtalad i en artikel publicerad i april 2004. Då, för sex år sedan, stämde han inte papperstidningen. (Ansvarige utgivaren hette Hans Månsson.) Nu har preskriptionstiden för den ursprungliga publiceringen gått ut. Artikeln ligger dock kvar i Sydsvenskans elektroniska arkiv, tillgängligt via nätet, vilket enligt advokaten innebär att förtalet fortfarande pågår. Alltså stämmer han tidningens ansvarige utgivare 2010, Daniel Sandström, och kräver att artikeln raderas från tidningens webbplats.
I ett ordfattigt och därför svårtolkat beslut i maj 2010 skriver Malmö tingsrätt att, jo, Sandström är ansvarig för tidningens elektroniska arkiv. Ska någon stämmas så är det han. Målet kan prövas i slutet av året. För den som läser artikeln från 2004 verkar det högst osannolikt att en domstol skulle komma fram till att den rymmer förtal i lagens mening, men det är inte huvudsaken här.
Det viktiga, problemets kärna, är advokatens påstående att förtalet fortfarande pågår så länge artikeln finns kvar på nätet. En papperstidnings förtal, när sådant föreligger, pågår visserligen också så länge det finns gamla exemplar att läsa i – men då bara i de fysiska arkiven. Läsare måste lägga ned tid och möda för att att överhuvudtaget hitta det.
Trögheten hos gammal teknik ger den förtalade ett visst skydd. En papperstidning som förlorar ett förtalsmål kan av domstolen tvingas publicera domen, men behöver inte gå in i sitt arkiv och fysiskt rensa bort de fällda artiklarna.
Nu har arkiven, i elektronisk form, kunnat öppnas. Fantastiskt bra av flera skäl, men inte oproblematiskt. Även felaktig eller på annat sätt dålig information blir lätt tillgänglig - inklusive gammalt förtal. Vad ska lagstiftaren göra åt det? Vad just förtal beträffar tycks tre alternativ föreligga.
1. Man gör det möjligt för domstolen att, vid fällande dom, besluta att tidningen ska radera de förtalande artiklarna i sitt elektroniska arkiv. Det skulle naturligtvis inte betyda att materialet försvann från Internet, och i vilken utsträckning den förtalade skulle kunna jaga/stämma andra som vidarebefordrar förtalet på nätet vore en kontroversiell fråga i sig. Att med lagstiftning tvinga tidningar att radera i egna arkiv vore dock en kraftfull symbolhandling och skulle säkert minska antalet läsare som tog del av förtalet i efterhand.
2. Man gör det som ur yttrandefrihetssynpunkt framstår som självklart: löser problemet med teknik. Komplettering istället för radering. Domstolen skulle, vid fällande dom, ålägga tidningen att i sitt elektroniska arkiv tydligt markera det som har bedömts vara brottsligt och att länka till domen. Kanske borde den förtalade också erbjudas utrymme invid artikeln. Att någon har förtalats – och sedan fått upprättelse – kan vara viktigt för eftervärlden att känna till.
3. Man kompromissar mellan alternativen. En fällande dom i förtalsmål kan motiveras med att uppgifter om en person varit felaktiga eller uppenbart missvisande. Då är alternativ två – kompletterande information i arkivet – att föredra. En fällande dom kan dock också motiveras med att uppgifter om en person varit korrekta, men att de saknar allmänintresse och att det har skadat vederbörande att de publicerats. Då tycks radering i arkivet vara enda sättet att minimera skadan.
Att staten skulle tvinga tidningar att sudda i sina arkiv vore uppenbart stötande men är som reform förmodligen politiskt genomförbar. En allt mer pressad – tids- och kostnadsmässigt – samhällsrapportering framstår för allt fler som allt mindre viktig ur demokratisynpunkt. Det pressetiska systemet som sådant är i gungning. Och de räknenissar som har ersatt publicisterna som ledare för medieföretag brukar ta strid i principfrågor bara när det finns pengar att tjäna. Det gör det inte här.
Så vad gör lagstiftaren? Måste jag tippa blir det helgardering.
/Anders R Olsson