Missvisande och full av faktafel
Publicerad på TCO-Tidningens webb 2010-09-06
(http://www.tcotidningen.se/missvisande-och-full-av-faktafel)
TCO-tidningens artikel ”Sträng tystnadsplikt för fackligt förtroendevalda” (27 aug) är så missvisande och full av faktafel att den inte bör få passera okommenterad. Yttrandefriheten i Sverige har naturligtvis begränsningar, men inte så stora som artikeln ger intryck av.
Någon redogörelse för hur grundlagarna – tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) – genom sin konstruktion hindrar staten från att ingripa mot människor som yttrar sig i tidningar, radio, TV och på lagskyddade webbplatser finns inte plats för här. Vi nöjer oss med att se på en anställds möjligheter att tipsa journalister.
Först ska påpekas att en anställd som vill berätta något för en journalist kan kräva anonymitet. Journalisten får då inte avslöja vem som lämnat uppgifterna. Skulle han/hon likväl göra det kan straffet bli upp till ett års fängelse. (Dessutom är vederbörandes karriär som journalist sannolikt över.) Dessa grundlagsregler om meddelarskydd tar alltså alltid över regler i vanlig lag, som MBL, förtroendemannalag m fl.
Generellt sett är skyddet för meddelare starkare när de arbetar i offentlig sektor än i den privata. Vilka uppgifter som hos myndigheter är sekretessbelagda framgår av offentlighets- och sekretesslagen, OSL. De allra flesta sådana uppgifter får dock de anställda muntligen lämna till en journalist: det är förbjudet att lämna ut handlingen men går bra att läsa upp innehållet. Bara för de kvalificerat hemliga uppgifterna gäller en absolut tystnadsplikt. (Exempel på sådana uppgifter är försvarshemligheter och patientdata i sjukvården.)
Så länge det inte är kvalificerat hemliga uppgifter som har lämnats till en journalist är alla på myndigheten – såväl ledning som övriga anställda – förbjudna att ens försöka ta reda på vem som läckt. Man får inte ställa frågan. Skulle det ändå på något sätt bli känt vem som berättat för journalisten är ledningen uttryckligen förbjuden att bestraffa, hota eller tillrättavisa.
I privat sektor finns inte detta förbud mot efterforskning av journalisters källor. Här spelar alltså journalistens plikt att skydda uppgiftslämnare en större roll. När meddelarens identitet blir känd för arbetsgivaren finns heller inget bra lagskydd mot avsked eller annan bestraffning. Vid konflikter av denna typ blir det i praktiken fackets uppgift att försvara sin medlem med det stöd som kan finnas i lagen om anställningsskydd, LAS.
TCO-tidningens påstående att ”Ingen enda anställd i Sverige har laglig rätt att meddela sig med massmedia på ett sätt som bryter lojaliteten med arbetsgivaren” är alltså fullständigt fel vad beträffar anställda i offentlig sektor och delvis fel i den privata. Av lagen om skydd för företagshemligheter (som artikelförfattaren inte har upptäckt) följer att anställdas tystnadsplikt viker om företaget ägnar sig åt brott som inte är bagatellartade liksom när verksamheten skapar allvarliga missförhållanden av annat slag.
I TCO-tidningens artikel är den avslutande ”faktarutan” det största problemet. Själva sifferexercisen är absurd. Man kan inte räkna sig fram till hur mycket yttrandefrihet vi har. Hur författaren i TF lyckas hitta ”30 olika bestämmelser som inskränker tryckfriheten” är oklart, men förutsätter i vart fall att man räknar med regler som bara gäller i extrema situationer – t ex när Sverige är i krig. TF består av över 10 000 ord. Lagen är konstruerad som skydd för yttrandefriheten och den som orkade räkna skulle komma upp i hundratals bestämmelser som förbjuder staten att försvåra eller förhindra utgivandet av tryckta skrifter.
Nästa ”faktauppgift” säger att: ”Regeringsformen reglerar yttrandefriheten i en vidare mening - exempelvis demonstrationsfrihet, religions- och föreningsfrihet - har 7 olika bestämmelser som förbjuder oss att säga det vi vet. Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende och privatlivets helgd". Helt fel. Det regeringsformen säger är att om riksdagen vill besluta om inskränkt yttrandefrihet måste den kunna åberopa något av de uppräknade intressena (rikets säkerhet, etc) som motiv – annars är riksdagen förbjuden att agera.
Ytterligare en s k faktauppgift är att ”I sekretesslagen finns 20 brott som minskar yttrande- och pressfriheten. Förbud mot att röja sekretessbelagda uppgifter gäller muntligen, genom utlämnande av allmän handling eller på något annat sätt". Det som förr hette sekretesslagen heter alltså idag offentlighets- och sekretesslagen, men inte i någon av dessa lagar går det att ”räkna” brott. Praktiskt sett finns där bara ett – brott mot tystnadsplikt – men tystnadsplikten gäller å andra sidan mängder av uppgifter i försvaret, sjukvården, skatteförvaltningen o s v. (Se ovan om offentliganställdas meddelarfrihet.)
Trots sin begränsade storlek rymmer TCO-tidningens artikel ytterligare ett antal sakfel som inte ska nagelfaras här. Själva utgångspunkten kan man sympatisera med: yttrandefriheten beskrivs ofta, åtminstone i högtidliga politiska sammanhang, som bättre skyddad än den faktiskt är i Sverige. Men för att kritisera den rådande rättsliga ordningen måste man först ta reda på hur den faktiskt ser ut.
Anders R Olsson