När grisar kan flyga
FiB Kulturfront, september 2010
(Torbjörn Tännsjö. Privatliv. Fri Tanke förlag 2010.)
Torbjörn Tännsjö är den sorts filosof som, när han hittat ett hållbart argument, är fullt beredd att driva det in absurdum. Han är utlitarist och söker alltid de lösningar på samhälleliga problem som ger största möjliga lycka åt största möjliga antal människor. Om denna lycka – uttänkt på filosofikammaren – inte framstår som lockande för vanligt folk så har vanligt folk fel.
I sin nya bok ”Privatliv” berättar Tännsjö om sin snabba och helt färska omvändelse från motståndare till förstärkt statlig övervakning av medborgarna - det s k Bodströmsamhället - till anhängare. Ännu 2008 argumenterade han mot sådant som FRA-lag och obligatorisk teledatalagring. 2010 har han filosoferat sig fram till att en i princip obegränsad statlig insyn i människors liv är utmärkt. Dock behöver Bodströmsamhället som projekt kompletteras med en vidgad yttrande- och informationsfrihet för medborgarna, påpekar han. De ska ha lika god insyn i Maktens boningar som Makten har i medborgarnas. (Han kan tänka sig sekretess för vissa uppgifter under begränsad tid, sådär fem år. Misstänkta brottslingar t ex, ska inte kunna få reda på vad polisen vet om dem så länge förundersökning pågår.)
Slutmålet är ”det öppna samhället”, där det nästan inte finns några hemligheter och där knappt något som myndigheter, företag eller medborgare kan göra med information är förbjudet. Tännsjös analys är således en extremversion av den amerikanske fysikern David Brins, han som 1998 publicerade en storsäljande bok med titeln The Transparent Society. En ökad öppenhet om människors handlingar och levnadsvillkor är oundviklig, hävdade Brin. Den följer av kommunikationsteknologiernas utveckling och vårt behov av säkerhet och bekvämlighet. Men först när öppenhet tillämpas både hos övervakarna och de övervakade blir den demokratiskt acceptabel, underströk han.
Brin såg dock vissa gränser. Vi behöver även i framtiden kunna stänga om oss på toaletten och i sovrummet. Med sådana undantag skulle öppenheten dock bli en halvmesyr, tycks Tännsjö mena. Han förlorar sig t o m i naiva spekulationer om hur det mänskliga umgänget skulle te sig om vi kunde läsa varandras tankar.
Det ska sägas att Tännsjö har åtskilliga poänger i sin kritik av vår tids (borgerliga) föreställningar och lagstiftning om privatlivet. Han har rätt i att många lagregler som motiveras med begreppet ”integritetsskydd” i praktiken inte skyddar något värdefullt utan främst inskränker yttrande- och informationsfriheterna.
Huvudproblemet med Tännsjös analys är förstås att den samhälleliga maktkampen helt saknas. Han diskuterar sida upp och sida ner hur människor kan vilja hemlighålla saker, och kommer fram till att det nästan aldrig finns filosofiskt hållbara argument för sådant hemlighållande. Han säger sig medveten om riskerna med Bodströmsamhället - att politiker, säkerhetspolis och storföretag missbrukar den kunskap de får om medborgarna – med nöjer sig med den rent teoretiska lösningen på problemet.
Att hans förslag – öppna hos säkerhetspolisen och storföretagen lika mycket som hos medborgarna - är ungefär lika realistisk som att grisar börjar flyga bekymrar honom inte. Strikt filosofiskt är flygande grisar bäst.
Anders R Olsson