Så underblåser media rasismen
GöteborgsPosten 2010-10-14
I debatten om hur Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i riksdagen – och hur deras inflytande där ska begränsas – saknas en nyckelfaktor, den som alla med ansvar för svensk journalistik har svårast att ta i. Det handlar om normerna för nyhetsvärdering, om journalister som vill väl men gör fel.
Nyhetsvärderingen har i decennier gynnat främlingsfientliga, och på senare år särskilt islamofoba rörelser. Lockelsen att uppmärksamma udda eller brutala inslag i främmande kulturer har länge varit oemotståndlig i nyhetsmedier. Sådan journalistik säljer – har alltid sålt - vilket ingen redaktionell ledare vill diskutera.
Varför får Fadime Sahindal martyrstatus efter att ha blivit mördad med hedersmotiv medan Gunvor, 43, ihjälslagen av Bertil, 51, aldrig kan bli det trots att det finns så många fler Gunvor-fall än Fadime-fall? Skälet är uppenbart. Bertil var på fyllan, och fyllemord är inget som upprör svenskar. Det hör till vår kultur, det är vårt våld, vårt barbari, och det vill vi helst inte tänka på. Mot det främmande våldet däremot, kan vi släppa fram den vrede som är så uppenbart motiverad.
Massmedier som tävlar med varandra på kommersiella villkor kan inte utsätta läsarna för påfrestningen att ifrågasätta den egna kulturen. Därför är fyllemord nätt och jämnt stoff till notiser. Därför kan Gunvor, trots att hon är lika oskyldig och lika brutalt mördad, aldrig bli martyr. Journalistiken präglar nyhetskonsumenternas föreställningar om främmande kulturer. Bilden av ”de främmande” blir sådan Sverigedemokraterna vill ha den trots att journalisterna aldrig haft någon sådan ambition.
Att en svensk publik spontant förfasar sig över de främmande folkens barbari men inte ser sitt eget är inget konstigt. Vi föds in i, lever nedsänkta i och bär en kultur. Som alla andra kulturer har vår inslag som är tvivelaktiga ur ett humanistiskt perspektiv. Att skapa distans till den är svårt. Utan att man i nyhetsrapporteringen hjälper till, att man där tillämpar samma moraliska normer i rapportering om det svenska samhället som i rapportering om andra länder blir det svårt för mediekonsumenterna att få denna distans.
Exemplen på hur det främmande barbariet lyfts fram är otaliga. Oavsett om det är en domstol i Iran eller en galen mulla på den nigerianska landsbygden som dömer en kvinna till stening blir det en världsnyhet. Den brutalitet som tar sig andra former och drabbar miljoner människor i världen, och främst de fattigaste, anses inte nyhetsmässig. Det enda svenskar får veta om Nigerias landsbygd är att stenande av kvinnor förekommer där.
Observera också att upprördheten inte bottnar i dödsdomen som sådan. Dödsstraff tillämpas i stora delar av världen, inklusive en del demokratier. Det är själva metoden, stening, mediekonsumenterna förväntas bli upprörda över. Den självklara frågan ställs dock inte: om det är själva formen för dödandet som är det intressanta, varför är det värre att döda genom att kasta sten i huvudet på offret än att steka honom/henne i elektriska stolen eller genom hängning? Det finns mängder av exempel på att de senare, ”civiliserade” metoderna att ta livet av människor resulterar i en utdragen dödskamp eller ger fruktansvärda skador utan att offret dör på platsen. Den dödsdömde kan få leva med uppbrända inre organ eller bruten nacke tills beslut om benådning eller ny avrättning fattas.
Ett annat exempel är ståhejet kring Lars Vilks. Han är, tillsammans med Jimmie Åkesson, sannolikt den enskilt viktigaste personen bakom SDs framgångar. Han har på senare år fått spaltmil med publicitet kring det faktum att han lyckats provocera, med det värsta hädande mot islam han kunnat tänka ut, något dussin hetlevrade muslimer att ta till våld. Journalister måste sedan fråga varje muslim de stöter på om de också önskar livet ur Vilks. Inget är, med nu gällande normer för nyhetsvärdering, så viktigt för svenska nyhetskonsumenter som våldsamma muslimer. Det spelar ingen roll hur få eller politiskt marginaliserade de är, de är förstasidesstoff ändå.
Journalistikens uppgift, enligt gängse statsvetenskaplig teori, är att förse medborgarna med sådan kunskap om samhället och världen att de förnuftigt kan styra sitt eget samhälle. Då är det absurt att journalistiken måste leva under samma villkor som vanlig underhållning. Journalistik på kommersiella villkor måste inte bara fånga människors intresse, den måste roa, måste tillfredsställa publikens nyfikenhet, måste kittla och stryka medhårs. Den kan inte ställa krav, den kan inte konsekvent och kritiskt granska den svenska självbilden. Läsarna/lyssnarna/ tittarna är ju kunder och majoriteten av dem har därmed per definition rätt.
Kan inte svensk journalistik tillämpa samma normer för nyhetsvärdering i skildrandet av svenska samhällsförhållanden som av utländska kommer främlingsfientligheten alltid att gro. De knivskarpa analyserna på kultursidor, ledarskribenternas farbroderliga uppmaningar till tolerans för det främmande och etablerade partiers manövrerande i riksdagen får då bara marginell betydelse.
Anders R Olsson