(om Internet-censur)
Publicerad i GP, november 2010
(exakt datum och rubrik okända)
De mest optimistiska profetiorna om Internets betydelse för demokratin tonar nu ut. Inte heller med denna fantastiska teknologi följer automatiskt något gott. Inga totalitära regimer har fallit som ett resultat av Internets utbredning och eliterna i mer demokratiska länder – som Sverige – blir allt skickligare på att stärka sin ställning just med hjälp av nätet.
Denna utveckling studeras sedan flera år av forskarna inom det s k ONI-programmet – Open Net Initiative, ett samarbete mellan universitet i USA och Kanada. 2007 publicerade de rapporten Access Denied (Nekad åtkomst) om hur Kina och andra totalitärt styrda stater med s k filtrering censurerar Internet. Nu kommer Access Controlled (Kontrollerad åtkomst) som vidgar perspektivet till de mer demokratiska staterna. Här granskas yttrande- och informationsfriheten på nätet i Nordamerika, Australien och EU-länderna, men också i de f d Sovjetrepubliker vilkas demokratisering ännu lämnar mycket att önska.
Att i största möjliga hemlighet filtrera bort ”olämpligt” innehåll för Internetanvändarna kallar ONI-forskarna ”första generationens” kontrollteknik. Nu urskiljer de också andra och tredje generationernas kontrollmetoder.
Med andra generationen avses en i princip öppen, legaliserad kontroll. Den motiveras i termer av säkerhet: för barn, för andra medborgare som kan chockas, kränkas eller förtalas, för Internet som tekniskt system och för samhället i stort. Säkerhetsargumentet formuleras likadant i demokratiska som i totalitära stater och lånar delvis sin tyngd från de Internet-profeter som predikat att Internet ”förändrar allt” och ger oss en ”ny värld”. Den nya världen får naturligtvis inte bli ett Schlaraffenland för terrorister, pedofiler eller andra brottslingar.
År 2000 lagstiftade Australien om en skyldighet för landets Internetoperatörer att radera innehåll som bedömdes vara obehagligt eller skadligt (”disturbing or harmful”) för personer under 18 år. En mer ambitiös och därmed kontroversiell filtreringssatsning påbörjades 2007 men har mött motstånd. Hur mycket av den som kommer att genomföras är oklart.
I Europa har många beslut om filtrering fattats – av parlament, regeringar och domstolar. En del har genomförts, andra inte. Dessutom har Internetoperatörer i många länder själva valt att censurera Internet för kunderna. Det senare gäller i Sverige, där operatörerna sedan 2005 filtrerar barnpornografi.
Barnporr, terrorism, rasism, illegalt spel, upphovsrättsbrott och barns intressen anses alltså motivera censur på nätet. Att Internet är en i huvudsak privatägd teknisk infrastruktur skapar också en grundläggande juridisk osäkerhet. Vem som bestämmer över informationsflödena är inte givet. Någon medborgerlig rätt att använda nätet finns inte. Personer som i någon mening drabbas av filtrering kan sällan få sin sak prövad i domstol.
Frankrikes s k HADOPI-lag, som ger staten möjlighet att utan domstolsprövning stänga av enskilda från Internet, är ett annat uttryck för ”andra generationens” kontroll. HADOPI avser att stoppa notoriska piratkopierare och får av allt att döma efterföljare i flera EU-länder.
Tredje generationens kontroll är den mest sofistikerade. Här handlar det mindre om att censurera informationsflöden än att styra och dominera. Resursstarka medieaktörer köper upp de populära sajterna. Mainstream-journalistiken regerar lika självklart på nätet som utanför. Gårdagens makthavare säkrar sin ideologiska hegemoni.
Statens övervakning av medborgarnas kommunicerande - i Sveriges sammanfattat som Bodström-samhället - är ett annat uttryck för tredje generationens kontroll. Medborgare som använder Internet alltmer både i arbetet och på fritiden lämnar ifrån sig alltmer känslig information. Det må vara svårt att bevisa, men vetskapen om att statliga organ har tillgång till denna information måste rimligen få en hämmande eller självcensurerande effekt. Att ha Storebrors ögon i nacken påverkar vad man säger – och till vem.
Forskningsrapporten rymmer en intressant diskussion om oavsiktliga effekter av det datalagringsdirektiv som förre justitieministern Tomas Bodström lanserade och drev igenom i Bryssel. Europeiska tele- och Internetoperatörer är skyldiga att spara all information om kundernas kommunicerande. Förutom riskerna för att statliga organ missbrukar denna information utgör den en risk i sig. Väldiga mängder data som av integritetsskäl borde förstöras lagras istället hos privata företag och utgör där en lockelse för hackers och andra aktörer med tvivelaktiga eller direkt brottsliga motiv. Därtill kommer att många Internetanvändare sannolikt kommer att försöka skydda egna data genom att styra sin Internettrafik via anonymiseringstjänster baserade i länder utanför EU. Det skapar i sig nya risker eftersom det är svårt att få reda på hur dessa tjänster sköts eller vem som egentligen kontrollerar dem.
Inget svenskt riksdagsparti har idag en politik för Internet. De försöker lösa viktiga framtidsfrågor ad-hoc, med det fuktiga fingret i luften. Det är i sig skandalöst. Att det är lika illa ställt i andra länder är ingen ursäkt.
Anders R Olsson