(om boken ”The Offensive Internet”)
GöteborgsPosten, jan 2011
Publiceringsdatum och rubrik okänt
Missbruk av Internet – finns det? Ja, svarar nog alla, utan att för den skull komma överens. Nya tvister om vad missbruk egentligen är och vad man ska göra åt det blossar ständigt upp.
Oomtvistligt är dock att människor kränks, beljugs och förföljs på Internet och att detta är ett problem. Nätet har sina kloaker, skriver juridikprofessorn Brian Leiter i den nyutkomna antologin The Offensive Internet (”Det stötande Internet”) redigerad av Martha C Nussbaum och Saul Levmore. Hur kan man rensa i dem?
I boken diskuterar ett antal etablerade amerikanska skribenter den saken. I centrum står principfrågan: Går det att skydda människor från hot och förtal utan att allvarligt inskränka den i USA starkt skyddade yttrandefriheten? Förmodligen, svarar de flesta, och föreslår olika metoder. I stora delar är diskussionen relevant också för Sverige.
Jag gör ett enkelt test: googlar ”Anders R Olsson” och får 15 000 träffar. Därefter ägnar jag en halvtimme åt att titta närmare på vad som faktiskt skrivs om mig. De högt rankade träffarna länkar till artiklar som jag skrivit. Söker jag djupare i materialet finner jag dels berömmande kommentarer, dels missuppfattningar, fejkade citat, oförskämdheter och rena spottloskor.
Som etablerad skribent med tidvis kontroversiella åsikter får man naturligtvis räkna med sådant. Vad betyder dessa kränkningar och felaktigheter för mig? Hittills ingenting, såvitt jag vet. Kanske har jag gått miste om möjligheter att skriva eller föreläsa därför att uppgifter från ”kloakerna” har nått de personer som funderat på att bjuda in mig, men sådant lär jag aldrig få veta.
Även om min situation inte är typisk för människor utanför medievärlden, d v s för majoriteten av nätanvändarna, illustrerar den problemets komplexitet. På nätet flödar verkligen skitpratet - men endast en liten del av det får konsekvenser. Det mesta får knappt någon spridning, blir inte läst. En del blir läst men genomskådas av mottagarna på grund av den illvilliga tonen eller därför att upphovsmannen spyr galla över så många. Där det faktiskt får konsekvenser kan de dock bli allvarliga.
Det finns webbplatser där själva affärsidén är hot och smutskastning riktad mot enskilda. Särskilt i universitetsmiljöer finns exempel på mobbning i form av förljugen och hänsynslös ryktespridning. Om en kvinna kan påstås att hon har flera könssjukdomar, att hon ligger med vem som helst och blir kåt av tanken på att våldtas. Den sortens verbala terror har i flera fall knäckt mobbningsoffren psykiskt och/eller tvingat dem att flytta.
De fallen är lätta att bedöma moraliskt – det är uppenbart vilka som är gärningsmän och vilka som är offer – men så är det inte alltid. I vissa sammanhang finns det goda skäl att låta människor uttala och sprida åsikter om andra, även negativa. Webbplatser där elever bedömer sina lärare, patienter sina läkare eller klienter sina advokater har oftast skapats med gott uppsåt. I bästa fall får de goda lärarna och läkarna stöd och uppmuntran och de mindre goda inser att de måste skärpa sig. I sämsta fall blir det de lärare som inte ställer några krav och de läkare som skriver ut allt vad patienten begär som får berömmet och de seriösa som får dåliga betyg. Att lösa det problemet med lagstiftning är inte lätt.
Möjligheten till anonymitet är naturligtvis en nyckelfaktor. I skydd av den vågar människor med viktiga budskap tala, men skyddet fungerar även för dem som vill förfölja och skada. Att anonymiteten helt enkelt borde avskaffas är ett förslag som har diskuterats i femton år. Det skulle lösa en del problem men också utestänga s k whistleblowers – de som vill slå larm om missförhållanden men som av ekonomiska eller sociala skäl inte kan framträda öppet. Det handlar inte bara om Wikileaks.
Flera av bokens skribenter argumenterar för att de operatörer på nätet som tillhandahåller möjligheten att yttra sig anonymt ska kunna göras medansvariga för kränkande uppgifter om de inte – efter att ha fått klagomål - tar bort dem. Ett annat förslag är att företag som tillhandahåller sökmotorer (Google m fl) ska tvingas pröva anmälningar från enskilda om skadande personuppgifter på nätet och – om klagomålen tycks berättigade – ser till att sökmotorn inte listar just de sidorna som träffar.
Daniel Solove efterlyser en lagstiftning som jämställer potentiellt skadande personuppgifter med upphovsrättsligt skyddat material, t ex musik. Precis som det är straffbart att vidaresprida skyddade verk borde det, anser Solove, vara förbjudet att vidaresprida kränkande personuppgifter.
Antologin rymmer en diger lista över möjliga juridiska lösningar på problemet med Internet-mobbning. Likväl känner man sig efter läsningen kunskapsmässigt otillfredsställd.
För det första undrar man över problemets omfattning: Vilka människor drabbas? Hur många är de? Hur drabbas de?
För det andra skulle juristernas förslag till lösningar behöva granskas av IT-experter. Hur lätt är det att med tekniska knep komma runt de hinder för mobbning som lagstiftaren kan besluta om?
Och för det tredje: Vilket är priset för de olika insatser som ska stoppa verbal huliganism? Vilka, utöver huliganerna, riskerar att tystas?
Anders R Olsson