”Folkets attityd viktigare än teknik och juridik”
Datainspektionens tidning
integritet nr 1/2011
Efter två decennier som chef för Datatilsynet – Norges motsvarighet till Datainspektionen – har Georg Apenes avgått. I sin högt belägna villa mitt i Fredrikstad bjuder han intervjuaren på kaffe och synpunkter på det som i både Danmark och Norge kallas ”personvärn”.
Vi kan börja med det språkliga. Vad betyder den här skillnaden nordiska länder emellan? Personvärn och personlig integritet betyder ju inte samma sak?
-Nej. Personvärn är enligt min uppfattning samhällets insatser för att skydda den personliga sfären och den personliga integriteten. Människors behov av personlig integritet ger upphov till önskemål och krav på personvärn. Lagen kan erbjuda personvärn. Jag själv däremot har inget personvärn. Jag har behov av integritet, även om jag själv hellre använder begreppet privat sfär.
Du har varit som chef för Datatilsynet i 21 år – 1989-2010. Hur har du och dina medarbetare lyckats, sammanfattningsvis, under dessa år?
-Jag anser att vi maximalt har utnyttjat de juridiska, ekonomiska och organisatoriska förutsättningar vi haft. Vi har etablerat ”personvärn” och Datatilsynet som levande realiteter i norsk samhällsdebatt.
-Problemet är ju att vanligt folk inte bryr sig om personvärn – inte förrän de får problem. Jag håller med Umberto Eco. Han har sagt att det viktigaste för integritetsskyddet idag är inte att hitta nya tekniska eller juridiska lösningar utan att övertyga vanligt folk om att det är viktigt.
Ni har utnyttjat förutsättningarna, säger du. Är det några juridiska förutsättningar som varit för dåliga? Har du önskat dig lagar som gett Datatilsynet starkare maktmedel?
-Nej, jag tror lagstiftningen måste följa opinionen, och idag måste vi dessutom hålla oss nära EUs direktiv om persondataskydd. Visst kan Datatilsynet hålla sig med fina teorier och principer om personvärn, men lagreglerna kan bara vara stränga om de bärs upp av ett starkt opinionstryck.
I Sverige har motsättningarna mellan intresset av informationsfrihet och intresset av dataskydd skapat problem och debatter. Så har det inte varit i Norge?
-Nej. Vissa enkla uppgifter om enskilda – namn, adress, civilstånd, anställning, telefonnummer och liknande – har uppfattats som okontroversiella. Där finns normalt inget behov av dataskydd. Debatterna har handlat om sådant som kan vara känsligt, och någon stark motsättning mellan personvärn och yttrandefrihet har vi inte haft.
Du argumenterar för att människor ska ha en rätt att bestämma hur uppgifter om den sprids?
-Ja.
Men fungerar det? Jag kan möta Georg Apenes på snabbköpet och då kan jag på några minuter memorera 50 uppgifter, minst, om hur du klär dig, rör dig, talar, vad du köper osv. Äger du de uppgifterna? Ska jag verkligen behöva fråga dig om lov innan jag berättar sådant för min fru eller någon annan?
-Nej man kan inte driva kraven på kontroll över egna uppgifter hur långt som helst. Det får inte bli en karikatyr på personvärn, då motverkar man sina egna ansträngningar att uppnå något viktigt. Hur man sedan drar gränsen behöver alltid diskuteras.
Databaser med stora mängder personuppgifter används ofta för ändamål som ingen tänkte på när informationen samlades in. Finns det något sätt att här dra gränsen mellan acceptabel och oacceptabel användning?
-Det är väldigt svårt. Se på exemplet med bostadslösa i New York. Det är några år gammalt. Antalet bostadslösa ökade dramatiskt. Borgmästaren godkände ett projekt där man granskade dessa människor närmare. Man kartlade deras ”väg fram mot utslagning” och fick fram ett antal gemensamma faktorer – ganska triviala upplysningar - i deras liv. Sedan identifierade man personer som inte var bostadslösa men som hade samma faktorer i sin tillvaro och därmed var i farozonen. Dem kontaktade man för att ge stöd på olika sätt. Det tycker jag var försvarligt, man räddade sannolikt många människor från utslagning.
-Men när man använder genetisk analys på samma sätt är det en helt annan sak. Om 60 procent av alla våldtäktsmän visar sig ha någon specifik genetisk indikator, ska man då söka fram alla män som inte har begått våldtäkt men som har samma indikator och säga till dem att: -Du har visserligen inte gjort det ännu, men det är sannolikt att du….?
-Den sortens kartläggning och förebyggande insatser kommer. Jag tror att tre av fyra norrmän finner det önskvärt att man använder DNA-tekniken till att sortera fram riskgrupper, och informerar de lokala polismyndigheterna om vilka ”genetiskt brottsbenägna” individer de har inom sitt område – så att de kan hålla ett vakande öga på just dem.
-Själva grundinställningen har vi redan accepterat. EU-direktivet om teledatalagring innebär ju en misstanke om att varje person som har telefon är potentiellt brottsbenägen.
-Framtidens utan jämförelse största personvärnsfråga uppstår just genom DNA-analyserna. Det handlar både om brottsbekämpning, folkhälsa och att förebygga sociala problem. Att kvalitetssäkra befolkningen, helt enkelt. Var ska man sätta in de samhälleliga insatserna? Jag tror inte att man kan räkna med någon särskilt stark opinion mot den utvecklingen.
Anders R Olsson